I ett brev från Uppsala universitet lockas 40 000 blivande eller nyblivna föräldrar runtom i Sverige med tiotusentals kronor i jobbskatteavdrag om de delar lika på föräldraledigheten. Bakom utskicket står tre forskare som säger sig driva ett informationsprojekt men i själva verket har ett politiskt syfte. Vår granskning visar också att utskicket bryter mot Etikprövningsnämndens villkor och att projektledaren ingår i Arbetarrörelsens forskarnätverk.
I slutet av mars fick 40 000 blivande eller nyblivna föräldrar över hela landet ett brev från Uppsala universitet med frågan: ”Har ni funderat på hur fördelningen av föräldraledigheten påverkar hur stort jobbskatteavdrag ni får?” Därefter konstateras i fet stil att det är ”mycket lönsamt att arbeta minst 5 månader” under barnets första år. Ett räkneexempel lockar med att det kan ge 15 000 kronor mer i avdrag än om en av föräldrarna stannar hemma hela året. (Klicka på bilden för att förstora.)
Ingenstans ges föräldrarna möjlighet att svara på frågan, utan utskicket presenteras bara som ett informationsprojekt som ”genomförs i samarbete med Statistiska centralbyrån (SCB)”. Som kontaktperson står forskaren Pär Nyman vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. När vi kontaktar honom och granskar projektet visar det sig handla om mycket mer än att informera.
Enligt Pär Nyman är syftet att nästa år undersöka om informationen påverkade föräldrarnas beslut. Projektbeskrivningen syftar dock ännu längre – där förutsätts det att informationen ”bör kunna ha effekter på individens arbetsutbud” som är ”förhållandevis stora”. Forskningsresultatet skulle därmed visa staten hur den kan uppnå ”högre grad av optimeringsbeteende” gällande ”individens arbetsutbud”.
När det står SCB på kuvertet och i avsändarspalten i brevet ges intryck av att detta är neutral information från en oberoende myndighet, fastän SCB endast har administrerat utskicket genom sitt adressregister. Utöver att utskicket saknar korrekt information om syftet, innehåller det inte heller något om den fortsatta planen för undersökningen eller en fråga om samtycke att delta. Det här bryter mot lagvillkoren som Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala har godkänt projektet enligt. Eftersom inga fler utskick är inplanerade och budgeterade i projektbeskrivningen är planen sannolikt att inhämta data från Försäkringskassan och Skatteverket för hur de berörda familjerna delade på föräldraledigheten under 2018 och hur det påverkade deras ekonomi. Det här får de alltså ingen möjlighet att välja om de vill delta i eller inte.
Att det är bra att föräldrar delar lika på föräldraledigheten är en politisk åsikt – inte fakta – som grundar sig i den socialistiska tolkningen av jämställdhet om att alla ska göra lika. Därför är det helt uppenbart att forskningsprojektet går regeringens ärenden här, som har ett uttalat mål om ”jämn fördelning”, och det är inte förvånande att projektet har fått 1,2 miljoner kronor av statliga Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Inte heller att forskningsledaren Pär Nyman är knuten till Arbetarrörelsens forskarnätverk, som är ”en mötesplats för doktorander och forskare som delar arbetarrörelsens värderingar”. Nätverkets syfte är ”att samla likasinnade forskare som vill bidra med sin forskning och kunskap för att påverka den politiska debatten och samhällsutvecklingen”.
Men ekonomi är bara en av många faktorer som föräldrar har att väga in i beslutet om sitt barns tidiga omsorg och vad som är bra för den enskilda familjen är individuellt. Allra viktigast för beslutet borde vara information om barns behov, men tyvärr får föräldrar inte del av modern forskning om bland annat anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Till detta är den statligt finansierade forskarvärlden medskyldig. Dels genom de så kallade forskningsförnekare som vi tidigare har uppmärksammat för att de i årtionden använt sina inflytelserika positioner till att förneka värdet av sådan forskning så fort någon framfört kritik mot den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen, där alla barn förväntas börja förskola vid cirka ett års ålder.
Myndigheter och universitet har också hindrat föräldrar från att få viktig information genom att inte bevilja anslag till sådan forskning om barn som anses politiskt inkorrekt, som exempelvis om förskolebarns förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol. En sådan studie gjordes 1974 i Sverige, men sedan har alla ansökningar om uppföljningar avslagits. Trots att färska utländska studier (t ex Norge och USA) visar liknande resultat. Däremot bekostas gärna studier som hävdar att förskola är bra för barns skolresultat och psykiska hälsa, fastän verkligheten visar på motsatsen med dramatiska försämringar på båda områdena.
Forskningsprojektet vid Uppsala universitet är ännu ett exempel på denna politiska inblandning i den statligt finansierade forskarvärlden och man kan undra hur många fler sådana lobbyingprojekt som bedrivs. Men framförallt infinner sig en fråga om ansvar: Vilket ansvar tar forskarna och Uppsala universitet för hur de har påverkat familjernas beslut, om det leder till att barn inte får tillräckligt med tid för att utveckla en trygg anknytning och andra grundläggande behov?
Madeleine Lidman
Susanne Nyman Furugård
Vill du att föräldrar ska få slippa statlig styrning kring föräldraledigheten och valet av barnomsorg – skriv på vår namninsamling Power to Parents 2018!