Vi som har startat Power to Parents 2018 ser förskolan som en viktig pusselbit i familjepolitiken, men den kan inte vara den enda barnomsorgslösningen – eftersom barn är olika. Även om många förskolor fungerar utmärkt och de flesta föräldrar upplever att deras barn mår bra där, gör inte alla barn det. Känsliga barn drabbas extra hårt av en miljö som inte passar deras behov. En hel del förskolor brottas med allvarliga problem som tystas ner, då förskolan präglas av en hårt styrd tystnadskultur. Personalen – som tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår – matas med ”att de måste vara professionella och inte belasta föräldrarna med sina upplevelser”.
Vi menar att det är viktigt att ta tillvara personalens erfarenheter och berätta hur det faktiskt kan se ut, för att kunna åtgärda problemen och göra förskolan så bra som möjligt för de barn som mår bra av den formen av omsorg – samt att kunna erbjuda alternativ för de barn som behöver annan omsorg. Därför publicerar vi den här berättelsen “inifrån” förskolan från en man som jobbat där i många år och som stödjer vår namninsamling Power to Parents 2018.
Supporterberättelse av Christer Hedlund, mångårig vikarie i förskola & skola:
Jag är en fyrabarnsfar som efter en tids arbetslöshet genom vikariepoolen under sju år fått arbeta på femtiotalet förskolor och skolor – ”dagis”, lågstadieklasser och “fritids” – med barn mellan ett och nio år. I arbetssituationen uppstår den naturliga frågan: Hur formas barnen och därmed samhället? Hos arbetskamrater har jag mött mycket engagemang och arbetsglädje, men även desillusion, trötthet och vrede. Sveriges tveklöst viktigaste arbetsuppgift är ogenomförbar – att i en splittrad och psykiskt påfrestande arbetssituation ansvara för att landets alla barn får en trygg och gynnsam livsstart. Utifrån det jag själv sett och det jag hört under många samtal med erfarna förskollärare, barnskötare, lärare, läkare och terapeuter – dessutom gängse information från medierna – vill jag dela följande nedslående men positivt syftande ”samhällsanalys”.
När svenska barn är mellan ett och två år skiljs de flesta från föräldratryggheten till en krävande utsatthet bland ett stort antal andra oroliga barn och många nya vuxna – pedagoger, vikarier, olika resurspersoner och diverse praktikanter. Personalombytena gör att dagarna lätt blir ostrukturerade. Den stora mängden av nya ansikten och dagliga möten förvirrar och stressar. Småbarn knuffar, nyper, biter, klöser, drar i håret, slänger sig och vrålar sårade och kränkta. Deras livsavgörande vuxenanknytning fragmenteras; den blir ytlig och otillräcklig, eftersom den avbryts och splittras upp på så många.
Denna påtvingade separation från föräldrarna gör att förskolan blir till avsevärd skada. Övergivna barn gnyr och gnäller, andra gråter och skriker i upprorisk vrede. Krisen avleds och de lugnar sig med tiden, men separationssåren blir kvar. Små barn ska inte ”socialiseras”, de stressas. De ska själva få välja i vilken takt de vill lämna föräldratryggheten. Småbarnsåren är så få men betyder så mycket för hela livet. Detta är en fråga om prioritering; barnen först och arbete och pengar sedan. Små barn behöver inte prylar, men de behöver desperat sina föräldrar.
Den första tidiga stresspräglingen av de allra minsta barnen saboterar sedan hela förskolemiljön och gör förskolan till vårt samhälles mest ödesdigra systemfel. Det är inte de kämpande och engagerade ”fröknarnas” fel (96 % av personalen är kvinnor) att detta blivit svenska kommuners sämsta verksamhet – dyr, improduktiv och förödande. Pedagogerna är snarast hjältar som mycket ofta bränns ut, mitt i den påfrestande vardag där våra barn växer upp. Förskolan har blivit en billig barnpassningsform för stressande föräldrar.
I de små växande hjärnorna, som nästan fyrdubblar sin vikt under de tre första levnadsåren, pumpas dagligen in överdoser av stresshormoner. Barn får osynliga skador innan de kan tala. Tid för läkning finns inte, utan själsliga såröppningar inbjuder kontinuerligt depressiva och upproriska krafter som blir kvar. Tillsammans med de äldre förskolebarnen har jag tydligt sett hur mycket de första årens stress i förskolan redan förstört för tre-, fyra- och femåringar. Hela skolväsendet får sedan bära konsekvenserna av denna tidiga hjärnstress. Det är lätt att konstatera att den svenska förskolan inte fungerar som det var tänkt.
Barn som upplevs ”duktiga”, snälla och till synes tåliga, går lätt miste om den bekräftelse de så väl behöver. Andra barn blir gränslösa i sitt kontaktsökande; pojkar och flickor kryper upp i knät och kramar helt främmande vikarier, även manliga. De pratar mycket och obehindrat, ofta påträngande och hänsynslöst, ibland med nedsättande ord. Tyvärr förväxlas brådmognaden gärna med självkänsla, men det tillkämpade självförtroendet blir ofta tämligen destruktivt.
Förskolebarns arbetsdagar är långa. När rikssnittet ligger på 31 timmar per vecka innebär det att många barn har mellan 40 och 50 timmars arbetsvecka, det är vanligt. Bland de minsta har jag själv stött på 55-timmarsveckor. Barn har idag längre och oftast stressigare arbetsdagar än sina föräldrar. I arbetet har jag mött många förskolepedagoger som menar att inget barn skulle börja i förskolan före tre års ålder, ”de har inget där att göra”. Barns första viktiga utveckling sker bäst i hemmet eller i en mycket lugn miljö med bara en handfull barn, som familjedaghemmen eller ”dagmamman”. Ett helt suveränt alternativ är också Öppna förskolan, som varje dag är till för barn i sällskap med sina föräldrar. Den kan dessutom motverka en eventuell vuxenisolering i hemmet.
Barns höga dagspuls i förskolan skapar aktivitetsberoende som även stressar hemmiljön. Föräldrar orkar inte med sina barn och hemmet blir en oroshärd för alla. När barn blir hämtade från förskolan reagerar de ibland som arbetsnarkomaner; de vill inte gå hem. Det kan tolkas som att de enbart trivs, men det är mest den invanda rastlösheten som bäst stillas av “dagisjargongen”. Barn har svårt att varva ner, svårt att lyssna och koncentrera sig. Deras skapande fragmenteras och avbryts. För föräldrarna kan ett veckoslut eller en månads semester lätt bli till en lång pärs. De redan pressade pedagogerna får ofta vara förälder till föräldrarna – stödja, vägleda, påminna och uppmuntra. Den svenska livsstilen, som bygger på den svenska barnomsorgen, har i hög grad saboterat det enkla naturliga föräldraskapet. Man har ofta varken tid eller förmåga att vara förälder. Pappor och mammor som är kompetenta i yrkeslivet kan stå handfallna inför sina egna barn. Sammantaget är det inte alls underligt att vi har köer till landets barn- och familjeterapeuter.
När det gäller barns språkutveckling blir ordvalet ofta oreflekterat, dumt, påfluget, nonchalant och många gånger aggressivt och provocerande. Fröknarna får ofta påpeka: ”Såna ord vill vi inte höra här, och inte den attityden!” Barn pratar högt (skriker) och lyssnar dåligt både på vuxna och på varandra. Trots förskolans pedagogiska redskap, bland annat genom digitaliseringen, blir läskunnighet och läslust generellt eftersatt. Brister i läsförståelse och att uttrycka sig i ord och skrift ger sig i dag starkt till känna ända upp på högskolenivå.
De förkunskaper barn kan få med sig från förskolan väger lätt i skolans värld; det visas tydligt i de internationella jämförelserna. Att i späda år ha fått möta bokstäver och siffror betyder väldigt lite när självkänslan är vacklande och skolkamraterna störiga. Lärarnas arbetsmiljö är kraftsugande och tär på tålamodet. De är uthålligt målinriktade men motarbetas av Skolverkets förändringar och pålagor, men ännu mer av förskolans tidiga negativa inverkan på barnen. Skoldagen ineffektiviseras av splittrad uppmärksamhet, rastlösa kroppar, nonchalans, sen ankomst och skolk; fusk, provokationer, ohövligt tal, (sex)trakasserier, lögner, elakhet, våld och skadegörelse. Allt detta är uttryck för barnaårens vanmakt, den låga självkänslans livslånga ängsliga bekräftelsefrågor: ”Vem ser mig? Älskar mig? Respekterar mig? För vem är jag värdefull? Duger jag? Behövs jag? Vem är jag?”
Som hjälplärare i skolans lågstadieklasser mötte jag samma mentalitet som jag sett växa fram under barns fem år i förskolan: störande självhävdelse, retlighet och okamratlighet, ohörsamhet, ointresse och respektlöshet. Under lektionstid i ettor, tvåor och treor har jag mött den oro, rastlösa, högröstade och otåliga jagiskhet som är fullt utvecklad redan bland många av förskolans treåringar: ”Se mig! Hör mig! Svara och hjälp mig först, nu – på en gång!” Allt detta är inte på något sätt konstigt, det är en fortlöpande konsekvens av övergivenhet och barndomsstress. Mentaliteten i förskolan överförs steglöst från småbarnsavdelningarna till grundskolan och vidare uppåt i skolvärlden och samhället. På grund av stressen utökas dessutom antalet barn med särskilda behov och de som föds med någon form av bräcklighet blir maximalt utsatta – de som borde fått den mjukaste och lugnaste livsstart.
Det är ett oerhört nederlag att vi i Sverige inte lyckas ta hand om våra barn bättre, trots att det satsas så mycket skattepengar på dem, cirka 125 000 kronor per barn och år. Om en stor del av denna barnomsorgspeng fick följa barnen skulle många kunna få det mycket bättre. En del barn skulle till och med få möjligheten att växa upp i en lugn hemmiljö. Man är inte en sämre man eller kvinna om man under några år vill ta hand om sina egna barn; samhällsnyttigare kan man faktiskt aldrig bli.
När så gott som alla svenska barn under decennium efter decennium växer upp i förskolan påverkar det naturligtvis inte bara skolan utan hela samhället. Tidig stress och brist på kärlek ger en låg självkänsla som ständigt kräver kompensation. Detta skapar omfattande problem och omätbara konsekvenser för hela landet, eftersom alltför många empatiskadade barn blir besvikna och krävande vuxna samhällsmedborgare med försvagad ansvarskänsla. Att satsa på barn och föräldraskap skulle vara en ren samhällsvinst. Därför vill jag stödja Power to Parents 2018 för ökad valfrihet i familjepolitiken. Föräldrar måste ges ekonomisk möjlighet att själva välja barnomsorg. Förskolan får inte som idag vara ett framtvingat val. Den ska vara ett alternativ som enbart är till för barnens bästa – precis som de andra goda alternativ jag nämnt men som tyvärr numera trängs undan. Mångfald berikar medan ensidighet utarmar.
Vill du också berätta om varför du stödjer Power to Parents 2018? Inspirera andra genom att dela din berättelse: powertoparents2018(AT)gmail.com. Du kan självklart vara anonym vid eventuell publicering.